Som ungefär hälften av vad de nya pornograferna lägger ut, liksom ungefär en fjärdedel av Neko Case’s solo-arbete. Så 2004, när A. C. Newman släppte sin solo -debut, den tröga undringen, var jag inte så upphetsad. Men när jag hörde det insåg jag att, liksom Kurt Cobain såväl som (i lägre utsträckning) George Harrison, var Newman den mest underskattade medlemmen i en supergrupp med en överskattad frontman. Det var en fantastisk skiva.
Sedan ingenting.
Nu, fem år senare, har A. C. Newman återvänt med Get Guilty, liksom han inte har fallit byte till Sophmore -nedgången. De allra bästa låtarna här kommer omedelbart att komma ihåg det bästa av de nya pornograferna; Melåsar som “Like a Hitman, Like a Dancer” samt “The Palace klockan 16.00” har otydliga texter såväl som teman såväl som namn-drop-saker du bara upptäcker om du har en affär med en högskoleprofessor, men på exakt samma tid som låtarna sportar omedelbart bekanta, så du upptäcker att du sjunger med till texter dig förstår inte. Det mycket mer experimentella, Pschyopop Western, “The Heartbreak Rides Gree” är fascinerande, liksom lyckas där många saker som detta kommer av sterila och oåtkomliga.
Det finns extremt lite här som kommer att flytta dig, men jag säger inte det på ett avgörande sätt. Newman gör inte intima låtar, han gör inte ballader, han försöker inte nå sina lyssnare på en känslomässig nivå. Detta är pop, ren såväl som tydlig, men på samma sätt smarta, udda och aldrig tråkiga. Och ibland till och med vacker. Harmonierna på den nästan Accappella “Young Atlantis” minns Donovans luftiga snodigt-den typ av musik som får dig att känna dig hög, även när du är sten nykter.
Kommer från Matador i januari 2009.
Ubåtar i Stockholm